När anmälan till Vätternrundorna öppnade till 2012 års lopp så var jag snabb att anmäla mig till Tjejvättern och såg verkligen fram emot när det skulle bli dags men saker hände under hösten och vintern att träningsgnistan dalade lite och ork och lust fanns inte för den så även tiden tyckte jag inte fanns.

 

Att det blev så här berodde på att det blev bestämt att vi skulle flytta från orten då maken fått nytt jobb så det blev mycket att fixa med och åter fixa med kan jag säga.

 

Våren var seg och det kändes som första cykelturen ute kom sent mot vad det brukar för mig men fick till något pass men inte alls som jag tänkt mig och dagen för start närmade sig mer och mer och jag velade om jag verkligen skulle cykla för jag hade inte alls tränat och fått de mil i benen som jag vill ha.

 

Familjen stöttade och peppade mig och tyckte jag skulle cykla och ta det som det kom för de trodde jag skulle ångra mig om jag inte startade.

 

Jag och maken var ute på ett cykelpass ihop på onsdagen och loppet skulle gå på lördagen skulle jag cykla så var detta sista cykelpasset innan..totalt hade jag fått ihop 18 mil.

 

Torsdag kväll bestämde jag mig för att jag kör.

 

Jag hade ju som mål när jag anmälde mig inför detta lopp att jag skulle cykla under 4 timmar vilket jag nu såg nog var en bra bit bort. Men jag skulle cykla och ha kul sa jag det får ta den tid det tar. Maken sa att cyklar du på 4 timmar får du vara glad man han trodde på mer tid med tanke på min träning innan, min yngsta dotter hade helt andra tankar om sin mamma hon.

 

Det blev en tidig bilfärd för oss mot Motala lördagmorgon men jag var så lugn och det kändes hur bra som helst i kroppen..den var pigg och huvudet med:)

 

Hämtade ut nummerlappen, åt frukost, bytte om, fixade med cykeln..ingen stress. 

 

Men starten närmade sig..jag skulle starta 09.00 i år och man får det där härliga goa pirret i magen när det drar ihop sig och man få gå in startfållan.

Puss och lycka till från maken innan jag rullade in i fållan.

 

Så gick då startskottet och jag började trampa på och det kändes bra och det var bra väder. Mil efter mil avverkades och det var bra fart med tanke på vad jag hade tränat innan tyckte jag.

 

Gruvade mig lite för Ombergsbacken som jag hade minnen av var tuff från förra året och den var seg i år med och jag ville inte ta slut i den så fegade lite en bit och ett stopp i backen gjorde att jag fick hoppa av cykeln och ta apostalhästarna till hjälp men det var fan jobbigare än att cykla:) Nackdel med Ombergsbacken att den är smal och många går i bredd.

 

Väl uppe är det så fin cykling och det är värt slitet upp.

 

Milen fortsatte rulla på och jag fyllde på med dryck och ätbart allt eftersom på min färd..något stopp i någon depå blev det inte..kroppen var pigg och jag började kika på min cykeldator.

 

Jag hade inte långt kvar nu, jag såg att jag skulle fixa det..ta mig i mål, jag trampade på och man kom så in i Motala och har upploppet framför sig..hör människor heja och maken fick sig en snabb vinkning innan jag trampar över mållinjen..härlig känsla och jag hade så mycket ork och kraft kvar i mig. Vilket kändes lite sådär en stund efteråt för man ska vara tröttare än vad jag var när man går i mål:)

Men jag hade cyklat och jag hade haft kul hela tiden vilket var viktigt.

 

Sluttiden vad blev den då...jo jag klarade att cykla under 4 timmar...03.57 blev sluttiden som jag är helnöjd med.

 

Detta Tjejvättern lopp blev lite av en nytänding för mig vad gäller cykeln och träningen...det ska mycket till om jag inte står på startlinjen vid nästa års Tjejvättern.